2203_8_David_Wayrynen0107_.jpg

Nedan visas exempel på Tords konstverk.

2203_8_David_Wayrynen0177_.jpg
2203_8_David_Wayrynen0048_.jpg

David Väyrynen

Jag skriver dikt. Inte för att jag verkligen måste. Ganska ofta fast jag inte vill. Egentligen mest för att jag en gång började. Lärde mig att göra det rätt så hyfsat. Men framför allt för att kanske kunna bidra till att göra den här världen just lite vettigare.

 

Det har väldigt lite med kreativitet att göra. Åtminstone vad gäller skälen till att skriva. Hade jag kunnat hade jag gärna sluppit vara i det där kreativa. Mest för att jag aldrig tycks försvinna i det. Som andra verkar. Upplever någonting nästan andligt. Så är det aldrig för mig. En idé börjar som en reaktion och sedan skulle jag allra helst bara vilja att den var klar. Utan det där tidskrävande mellanläget. Så att den kunde ge sig ut på samhället och börja göra skillnad.

 

Det var en svensklärare på högstadiet som en gång uppmuntrade mig att fortsätta. Men egentligen började allt nog redan på sjuttiotalet. Med strejkerna i Norrbotten. Fast jag inte ens var påtänkt. För det var där förutsättningarna förändrades. Av den där sällan skådade kraftansamlingen. Och det är den kraften jag försöker återuppbygga. Det skulle kunna varit genom musik. Eller genom det fackliga. Eller rent av teater. I mitt fall blev det genom dikten som form. Det återstår att se om jag går bet. 

 

För egentligen, diktböcker finns det gott om i världen. Sämre är det med antalet förtroendevalda. Kan jag offra några av mina böcker för att skaka fram ett par extra förtroendevalda gör jag det gladeligen. Konsten har massor av passiva konsumenter och därmed en självklar plats i det kapitalistiska samhället. Men värre är det med demokratin. För att den skall överleva behöver den folk som vill tillverka den varje dag.

Galleri

Davids diktsamling Marken.

To play, press and hold the enter key. To stop, release the enter key.

press to zoom
press to zoom